Då jag fick min diagnos satt jag hos läkaren o vi till o med skrattade o skämtade in i mellan, efteråt gick jag o fikade med min fina vän P, såg positivt o vände sakerna till positivitet. Tyvärr varade det bara tills jag kom hem o kramade om mannen, sen RASADE mitt liv.

Det som varit jobbigast har varit o är risken att barnen drabbas. Jag har haft jättejobbigt med det o det är inte längesen som jag inte fixade att prata om det utan att tårarna forsade. Så när jag var på vc hos doktor L på återbesök med MMS så bad jag om remiss till kurator eller psykolog, nu äntligen hade jag fått en tid o tvekade först om jag skulle gå dit, men ja lika bra. O ja jag konstaterade att en del av känslorna har jag bara tryckt undan o en del kom fram igår. Så nu blir dte några besök hos henne. Var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig egentligen, men ger de en chans.