In med lite tabletter o på med vetekudde på axlarna o full ”rövavärme” i bilen så körde vi till sonens match, så klart var det idag den match som är längst iväg. ( ca 8mil) Ja ja varsen stol till mig o maken blev de med i bagaget i alla fall för maken fick inte coacha idag. Jag var rejält slut när vi kom hem, men vi kom hem med en vinst i bagaget o en lycklig son så det var värt allt!!

Sonen har väldiga bekymmer med exem av benskydden, vi har testat alla möjliga knep o olika benskydd o starka kortisonkrämer. men såbestämde jag mig för o testa att sy en egen strumpa till honom så han har strumpa både under o över besnkyddet. Testköpte en strumpa som han tyckte var väldigt skön. Så den blev det innerst, utanpå måste han om han e utespelare ha rött så första strumpan gjorde vi röd utanpå, funkar de skall jag göra en helsvart oxå, snyggare när han står i mål o de e ju hans huvudpostion.

Körde förbi makens syrra när vi kom tillbaka till stan, hon flyttade. Vi kunde givetvis inte hjälpa till så som planen egentligen var men kikade in så vi fick se lite snabbt hur det såg ut där.

Maken fortsätter ha känningar av sitt >3 L

Vår plan för denna helgen var egentligen att klippa gräset riktigt kort o toppdressa o stödså vid behov. Hoppades ju att makens bekymmer skulle upphöra snarast så jag gick ut o klippte gräset. Tungt. På kvällen small de liksom till nån ilande smärta i min vänster axel, bad familjens massör- sonen att massera o de både var skönt o gjorde ont. Fick ta ipren.

Mailade jag till fk samt af o sökte sjukgymnasten M som kan EDS.

Detta pga att jag sjukat mig i princip hela veckan. Jag känner mig sämre o har ont o domningar. Känner mig ganska uppgiven då jag aldrig tidigare varit försämrad så här länge.

Är det ett ”skov” eller är jag föralltid sämre nu? Livet känns tungt.

O som om inte de räckte så öppnas ytterdörren vid 10 tiden o in kommer min man- Problem med >3!!!

Blev senare VC med honom o därefter akuten.

När vi väl kom därifrån o vi kom hem kände jag åter hur j-la ont jag hade o tryckte i mig lite ipren o alvedon. O tog vetekudden.

Att sitta på en hård stol på akuten o va orolig gjorde ju inte min smärta bättre. Men samtidigt kändes den inte så viktig o stor i de läget när vi inte visste vad som hände med maken.

Natten till lördagen la jag mig tidigt men jag sov sååå ytligt o dåligt, vaknade för minsta lilla ljud o kolla så mannen andades ok o inte var febervarm o så hörde jag en massa ljud från barnen osv osv.

Nästan så de var en befrielse när klockan ringde o det var LÖRDAG 21 September