Besök nr 2 hos neurologen var den 24 januari o det datumet sitter inristat i ryggmärgenL

Har innan på fm. varit o stöttat en kompis på bröstmottagningen o fina P är nu med mig i väntrummet hos neurologen.

 Kommer in o känner mig ganska glad o upprymd samtidigt som jag är spänd på va han ska säga. Samtidigt längtar jag efter en diagnos.

Ganska snart berättar jag att jag googlat trots man inte ska o han frågar av jag hittat o jag berättar. Ja de e precis de jag tänkt ge dig som diagnos säger han. Än en gång kom ju google grejjen till nytta då jag hade hunnit ladda upp med en del frågor så vi satt där o pratade o tom skrattade åt vissa saker in i mellan o allt kändes liksom ok, jag hade fått veta varför jag hade alla dessa problem jag inbillade inte mig jag var inte lat Jag ör faktiskt SJUK!! Jag har en diagnos!

De jobbiga va när vi pratade ärftligheten till barnen, men ändå lugnt liksom. Får tryptizol utskrivet att ta vid 17-18 tiden för att sova bättre. Han tror ja sover men att inte kroppen vilar tillräckligt. Jag tvekar däremot o fortfarande nästan 2 mån senare har jag inte börjat. Ska diskutera det på återbesöket tänkte jag.

 Efter en timme o en ny tid bokad 2 månader fram, jiosses sicka väntetider knatar jag ut till min P i väntrummet gör tummen ner o säger. De va EDS Söta P hade varit o flyttat bilen då parkeringstiden var slut o nu körde hon min bil för visst ville vi ha lite fika efter vår tunga fm. Hon undra om jag orka o jo de gjorde jag!

Ner på espressohouse i lund o snacka lite skit.  På vägen dit såg jag att mannen min hade irngt, jag ringde upp honom o sa ”de va som jag trodde jag har EDS, mer pratar vi om när jag kommer hem”

De blev helt enkelt för känslosamt att prata med honom. P & Jag pratade ärftligheter i både hennes o mitt fall o en massa annan skit, kände att ja men forskningen kommer ordna så att inte mina barn behöver va livrädda för att föra detta vidare till sina barn osv., fortfarande ganska optimistisk.

I bilen på vägen hem tänkte jag ringt min mamma o berättat, men jag kände att jag inte skulle klara de.

Kommer hem o möts av min man o en kram.

Där o då brister de, mitt liv rasar, mina ben slåss under mig o världen rasar.

Jag har alltså fattat o lite smått börjat at in att jag faktiskt är sjuk o troligtvis alltid kommer att vara det- I RESTEN AV MITT LIV!!!!

Tårar som syndafloden forsar på mina kinder o jag kan knappt prata. Under tiden kommer sms från lillebror ”Hur gick det idag bästa syster” Jag svarar ”Skit” o får tillbaka ” Jaså vaddå dålig läkare eller dåligt resultat” jag svarar  M tyvärr som jag misstänkte o får tillsvar ” Vilket av det?” orkar bara svara EDS och får söta    från lillebror och bamsekramar.

Sen hör jag inget, förvånad över att mamma inte ringer mig. Men hon väntade så klart på att jag skulle ringa. Tillsist försöker jag samla mig o ringa mamma o återigen forsar tårarna o mamma blir förtvivlad.

Ja nu när jag nästan 2 månader senare skriver detta kommer bannemig vårfloden rinnandes på mina kinder.  Skrev lite kryptiskt på fb

” Jävla skitdag! Tack P för trevligt sällskap iallafall! Nu får de bli köpe mat o hoppas att aptiten infinner sig.”

Flera skriver o frågar va som hänt o jag smsar, inboxar o har mig till de som undrar, orkar inte lämna ut det offentligt där o då. Det göra jag lite pö om pö allt eftersom tiden och situationen blir rätt. Känslorna svämmar över totalt.

Försökte ringa till den sjukgymnast som jag blivit rekommenderad av läkaren men teletid dagen efter. Resterande del av dagen låg jag bara på soffan o kände paniken i kroppen. Vi fick även berätta för barnen att mamma har en sjukdom som gör att mamma får ont o blir trött, den kommer aldrig försvinna men man dör inte av den.

Detta sista tillägg av anledning att vi haft en nära person som dog ung o lämnade sina barn o man efter sig.

Barn o man månade om mamma men problemet var att så fort mannen min kom nära mig o ville kramas eller så så brast det totalt igen för mig. Jätte jobbigt att den man älskar så hett o innerligt inte kan komma nära en. Panikkänslor över att han inte skulle klara av att leva med mig som rullade upp framför mig. Barnen som kommer växa upp med en sjuk mamma som inte kommer kunna hänga med dem på de de vill, drömmar som krossades.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När andra skriver årssammanfattningar kör jag en 4månaders summering av september-december 2016. Bloggtakterna har varit som bortblåsta, vilket jag så klart ångrar nu i efterhandL Inte ens min migränkalender har jag fyllt i som jag borde. Jäkligt t...

1december äntligen fick jag till att fastande komma ner till vc o ta B12 o två magsäcksprover. Loppan ett par timmar i skolan. På ridningen fick loppan testa en av fjordingarna. Efteråt va hon HELT slut. Röd i huvudet o matt. Hon o pappa fick gå o ...

1november var ja o snäckan inne på pedodonti för koll av hennes 3:or bl.a Därefter åkte vi på min akupunktur. Bägge kidsen var med för sen susade vi upp till mormor o morfar. Bytte däck på bilen o lappade stenskottet. Donnan något snuvig   2nov...

1oktober besökte vi svärfar med en present o fika inför hans födelsedag. Vi kan inte komma den dagen han fyller.   2oktober pälsade mannen o jag på oss o drog i lite regn in till storstaden o deras folketspark på barnloppis. Men hjälp vad folk ha...

1september skulle son o man samla hönor åt klubben, men se sonen blev i sista stund inkallad på match så mannen fick äran att åka själv;-) Undertiden var ju så klart loppan o jag på världens bästa plats- ridskolan!   5september ringde de i min ...