Ja kanske kan man se de så??

Kom iallafall fram till ja o maken när vi pratade om åren som gått: att ja vi är otroligt glada för min diagnos. 

ja hade ju knappast mått bättre utan diagnos. Snarare hade jag antagligen varit sämre då jag troligtvis inte hade tränat då de inte funkat förr. J har bara blivit sämre.

Jag hade säkert stretat emot o tvingat mig själv till saker för jag inte vetat att kroppen behöver vilan, att det inte bara är att vänja sig.

Jag hade säkert haft de tuffare på af o i vården. Had ejag ens vågat säga att jag ena stunden har ont i knäet, nästa i höften för en tredje stund ha ont i nacken. nä ja vet faktiskt inte! Man har ju blivit misstrodd förr liksom...

HUr som helst så åkte jag o tränade o vilken skillnad från sist. Försökte ta de lite lugnt iallafall för o inte chocka kroppen. 6 min cykel på nivå 5 o sen 5 min på nivå 5. stor skillnad sen sist!

Hämtade hem dottern o mös med henne.

När maken kom hem tvinga ja mig upp ur soffan o åkte på stan o köpte hockeyhjälm t sonen, present till pågen som ska ha barnkalas i helgen.

Sen hade jag lovat dottern att baka mini cupcakes, kanske inte det smartaste draget av mig... men lovat är lovat så de fick jag hålla. Tur de var enkelt!

Fikade på varsen på kvällen. Synd vi missade vanlijpulvret, vi fick ersätta med florsocker överst.